Världens resa

Jag lovade att jag skulle komma tillbaka till mitt bloggande, som jag dessutom såg fram emot, men som jag dock inte kan hålla. Nu är det mer än ett år sedan jag flyttade in i min lägenhet, tiden går snabbt och detta inlägg får bli det sista. Jag hinner inte och sedan tycker jag inte det är kul längre, däremot följer jag gärna andra bloggar och ser med spänning vad de lägger upp för bilder och andra har för planer.

Jag minns första gången jag fick en kamera av pappa och mamma i julklapp under första året på gymnasiet, jag var världens lyckligaste barn och hade den jämt med mig. Men kameran var alldeles för avancerad för mig, eftersom jag inte visste vad tid och bländare var för att få en jämn exponering. Jag sumpade film efter film och fick dessutom ett mörkrum som jag skulle stå i.

Ett mörkrum fick bli i vårt garage. Det gjorde ingen skillnad, jag hade fortfarande inte koll på vad jag gjorde. Mamma anmälde mig till Studiefrämjandets fotokurs som jag gick på, jag vågade inte berätta att jag inte kunde hantera min kamera så min framkallade film resulterade till en blank sådan. Jag grät och mamma höll om mig och tyckte att jag skulle fortsätta. På Studiefrämjandet träffade jag lärare Tord Bodin. En fantastisk man som hjälpte mig med min kamera och berättade hur jag skulle hantera den. Efter det gick allt på räls, jag satte varje exponering.

Sedan var det dags för studenten, jag gick teknikprogrammet med inriktning miljö och samhällsbyggnad. Trivdes bra, men det sista halvåret hände det något, jag gick från 85 kg till 58 kg på ett halvår. Jag blev dessutom påkörd av en bil, som jag minns hur ont det gjorde. Mitt ben bröts inte utan det gick av, jag fick märgspikar insatta och VT-07 gick i snabbt tempo. Min plan var att bli ingenjör, söka högskola, sagt och gjort kom jag in på flygingenjörs utbildningen i Västerås, tillsammans med Dan, min fina vän. Dan var för övrigt den som jag var med under hela gymnasiet och fotograferade med. Samma dag som vi skulle börja gick ett flyg med Svenska Militären till Kosovo, en pressresa med andra ord som jag hade anmält mig till.

Innan denna resa hade jag bara gjort ett enda fotojobb. Det var sommaren -07, jag läste i Gefle Dagblad att några band från Gävle skulle spela på Bollnäsfestivalen. Jag gick upp på redaktionen och sålde typ in det jobbet tillsammans med Björn Westin, en av dagens bästa skribenter! Vi bilade till Bollnäs, jag fotograferade analogt, övergången av de digitala kamerorna blev mer och mer populära. Men jag fotograferade analogt och vi kom hem till Gävle på natten, typ vid 02.00 och därefter började framkallningen av svart/vit film.

Lämning dagen efter och både jag och Björn var skit nervösa när vi skulle träffa nöjesredaktören och fotografen. De blev väldigt glada och plöjde ut allt material och satte in vårt. Jag fick en etta och ett helt uppslag med bilder. Jag var mer än stolt. Av lärdom utifrån det jobbet var att alltid göra upp om betalningen innan, jag fick ynka 350 kr efter skatt. Och då täckte det inte vår resa t&r eller all arbetstid!

Därefter åkte jag till Kosovo, mer ”grön” än någon annan. Kom hem. Började planera nästa resa som då skulle ta mig till Afghanistan och Irak. Det tog sin tid. Och medan jag planerade dessa resor jobbade jag extra. Hade aldrig någon tanke på kunna försörja mig som fotograf. Tillslut efter dessa två resor fick jag komma till Paul Hansen på Dagens Nyheter och visa mina bilder, han var positiv och jag blev väldigt glad. Aldrig blivit så glad, han är ju min idol.

Efter det fortsatte jag göra mina resor. Tillslut efter min resa från Israel/Palestina hade jag sökt till Poppius Journalistskola och kommit in. Jag blev väldigt glad och skulle äntligen få en chans i denna branch. Jag tog kontakt med Expressens bildchef Per Kagrell och erbjöd en veckas praktik, gratis, det gick inte, eftersom de hade avtal med Nordens Fotoskola och Mitt Universitet i Sundsvall. Istället fick jag komma och visa bilder för Per och efter det var jag i ständig kontakt med han, varannan månad och fick bildkritik.

Precis som Paul Hansen och Martin von Krogh gjorde, allt för att jag inte gått någon fotoskola utan var envis om att lära mig själv. Dock fick jag inga j0bb på de större tidningarna men kom in på Dagen. En tidning som har hjälpt mig med mycket. Under hela 2010 jobbade jag stenhårt, reste runt och kunde nu äntligen försörja mig som fotograf, jag skrev också för att få in pengar. Tillslut efter mycket hårt arbete satt jag där.

Vid mitt skrivbord, pratade med Anna. Kl. 11.00 skulle de släppa nomineringarna i Årets Bild. Mitt namn stod där och jag grät av lycka, gratulations meddelanden flödade in och jag har nog aldrig varit så stolt i hela mitt liv. Jag som knappt kunde sätta en exponering för några år sedan. Nomineringarna släpptes på en torsdag, på fredagen hade jag bokat in ett möte med Per Kagrell för att få respons på mitt senaste frilansjobb. Vi möts i hissen på Gjörwellsgatan och jag är fortfarande helt lyrisk efter gårdagen. Per frågar mig

- Christoffer, har du blivit nominerad i Årets Bild?

- Mmm, det har jag, säger jag med ett leende på läpparna.

Vi åker upp och han sätter sig ned och kollar på mina bilder. Efter han har gått igenom mina bilder säger han.

- Ja, man kan säga att det här är din examensdag, du har gjort ett jätte bra reportage med alla delar som ska finnas med. Har du körkort?

Jag tittar lite förvånat och säger.

- Ehh, aa det har jag och egen bil.

- Vad säger du om att jobba här på Expressen i sommar?

Jag ville bara hoppa upp av lycka och skrika. Jag blev så himla glad och tackade givetvis ja.

Sommaren kom och jag fick vara direkt med i hetluften. Maud Olofsson avgick som minister och alla medier var där, jag som knappt fick någon introduktion utan kastades direkt iväg. Sådant som jag älskar. Snabbt nyhetstempo. Sedan kom jobb som tog lite på mina krafter, jag visste inte var jag befann mig i mitt liv. Ja jag var faktiskt inne på att sluta fotografera efter sommaren. Men som tur var hade jag Sara Strandlund, Robin Benigh, Annika af Klercker, Per Kagrell och Martin von Krogh och många andra vid min sida på Expressen och utanför som stöttade mig. Och utan Sara skulle jag inte fortsätta med det jag gör idag, hon är för mig en fantastisk bildjournalist och en super bra vän.

Efter sommaren rullade jobben in, trots att vikariatet var slut. Jag trivs med att vara frilansare. Frihet och en vardag som inte är lik den andra. Numera befinner jag mig i Afghanistan och varit här snart i en månad. Tredje gången. Sverige väntar om några dagar och då ska jag sätta punkt för mitt ettåriga arbete om Lisa Bäckman, som är hemlös.En otroligt bra resa, inte minst hur jag utvecklat mig själv  och mitt sätt att fotografera. Tack bästa Lisa som låtit mig göra denna dokumentation.

Jag skulle därför kunna avsluta nu och tacka alla som hjälpt mig. Alla som läst mina inlägg och kommenterat. Listan kan göras lång.

Tack

http://www.christofferhjalmarsson.com

Bloggpaus

Nästa vecka åker jag och David Henriksson till Köpenhamn på jobb. Det ska bli otroligt roligt. Ser fram emot det.

Angående mina andra resor, som skulle ske till Egypten och Libyen så har jag valt att ställa in. Libyen känns alldeles för farligt och jag har gått och dragit på ett beslut väldigt länge nu. Jag har haft samtal med mina mentorer, vänner, tidningsmänniskor och familj. Det har varit svårt att fatta beslutet att inte åka i nuläget. För många är det rena barnleken att förstå sådant, men inte för mig. För mig betyder dessa reportage mer än ett jobb, en chans till att göra något bättre. Kanske är jag naiv.

Jag tar härmed en bloggpaus, det har hänt lite saker i mitt liv som jag måste reda ut. Vet dock inte när jag kommer blogga igen, men snart blir det.

Nian

Ni anar inte vilken frustration jag utsattes för igår. När jag gör ett jobb och skall komprimera bildfilerna och leverera dem döper jag dem till ett ordernummer eller namn-001-002 osv. Problemet är att nr: nio har slutat fungera på mitt trådlösa tangentbord. Jag ringer därför Alex som är min gode vän och jobbar för Apple. Han tycker att jag skall ringa Apple Care eller vad det heter, han har numret i huvudet och ber mig skriva ned det. Inget papper eller penna finns i närheten, 0771-1nio nio!!!

Gahh frustration.. Inte nog med det, ett nytt trådlöst tangentbord kostar 6nittio5 kronor. Jaa ni ser… Bestämmer mig därför att vara dumsnål, kopiera nio i fortsättningen när jag redigerar på den stationära. Problemet är att mitt under en redigering så löper datorn amok, den får fnatt och skriver bara nio överallt. Startar om och allt fungerar som vanligt, allt utom nian. Jag sticker iväg på ett jobb och kommer hem lycklig, mest för att jag förträngt att mitt tangentbord slutat fungera. Jag skall logga in på min internet bank, kan ni gissa, bankdosan visar en svarskod på 1nio2 5nionio 7nio6

Jag ger upp…

I fredags var jag på jobb med bästa Hasse Boström. Hasse är reporter på Dagen och vi kämpade oss upp för hela observatorielundens backe för att träffa Dilsa Demirbag Sten. En dag vill jag bli lika duktig reporter som Hasse!

Det kändes genast bättre när jag valde att stanna hemma igår och bara ta det lugnt. Frossa i varmt vatten med USA honung. Fick därför en jobbförfrågan från min bildchef Josefin. Och idag är jag frisk. Nästan iallafall. Känner mig bättre. Det beror nog också på att jag svalde en hel vitlöksklyfta. Magen kved och det kändes som att jag skulle dö.

Jobbet idag gick bra. Solen försvann. Moln kom. Men inget regn. Nu ska jag unna mig lite vardagslyx. Jag åker till Gävle och hälsar på mamma och pappa. Och givetvis, tvätten medföljer.

Dumma hals

Jag fick den finaste presenten någonsin av Julia. En sen födelsedagspresent. Hon var i Miami en vecka innan jag åkte till New York. Och när vi båda var hemma fick jag en glasburk med färsk honung. Honung med bikakan. Fick höra att det är det finaste sättet man kan ha honung på. Alla viktiga näringsämnen håller sig kvar då.

Tro mig, honungen blir min räddning när jag börjar känna mig förkyld. Halsen värker och jag är trött och seg. Tror Jacob märkte det igår när vi var och jobbade. Jag märkte det, på resultatet.

Jag har även tänkt på det när jag är ute och jobbar, jag är inte riktigt kompis med min D3s. Eller i displayen, den visar en helt annan bild och det stör mig. Det korrekta exponeringarna blir super mörka i displayen och jag blir nojig och tar några underexponerade.

Uppladdning

Trots det soliga vädret igår lyckades jag kamma hem en stor seger av läsare. Alltid roligt.

Igår fick jag besked om att min idé om Christiania, Danmark, blev såld. Otroligt kul och fortsätter hjulet snurra kommer jag snart att ge mig ut i världen på lite arbete.

Just nu ladder jag inför ett arbete som jag skall göra för min gamla journalistskola Poppius. Poppius har nämligen en frilansdag, riktigt spännande. Stina Dabrowski kommer att föreläsa.

Jag kommer vara där för att dokumentera dagen och ta lite glada porträtt bilder, kallas även för vimmel.

Att vara lycklig

Jag sitter i en sal med massa andra barn och super nervös. Jag är sex år. Lärarna frågar oss vad vi vill göra och som ett av alternativen av aktiviteterna finns det kaplastavar. Jag får för mig att det är något med lera.Min besvikelse blir sedan stor, när jag väl sitter inne i en leksal med bara en till person som bygger på kaplastavar. Kaplastavar är hårda träbitar man kan bygga torn med osv. Jag går fram till den andra pojken och frågar?

- Ursäkta, men är du kokko?

Pojken tittar upp och ser rädd ut. Han har envisats om att sitta där med stavarna och bygga. Urtråkigt tänker jag.

- Öhhh, näe.. svarar han.

Så började min och Dans vänskap. Vi har känt varandra sedan lekis/förskolan och gick i samma klass upp till nian. I gymnasiet fick vi nöja oss med att gå i parallellklass. Vi tog studenten tillsammans. Vi har cyklat överallt tillsammans. Vi har gjort flera hundra tusen saker tillsammans.

I lördags fick jag gå på mitt första bröllop i livet. Dan hade bjudit mig på bröllop tillsammans med sin nyblivna fru Sandra, och ja. Jag grät när de båda sade ja. Jag är så stolt över dig Dan. Under festen höll jag även ett tal. Nu har de båda åkt till Grekland på semester. För mig kommer Dan alltid att vara min bästa kamrat.

Jag jobbade inte som bröllopsfotograf, utan försökte hålla mig ifrån kameror!

Min senapskompis

Onsdag innebär omparkering av bilen. Fruktansvärda lapp-lisor som bara är otrevliga. Jag blev faktiskt lite arg på dem häromdagen. Inte för att de lappade mig men för att automaten var trasig, visserligen är väl de kommunen ansvar, men har man bråttom och så är automaten trasig så ar man inte tid att springa runt i tio minuter och leta efter nästa. Så det så!

Fick ett inlägg postat på min FB igår. Josef min kompis har blivit helt besatt i senap. När han besökte mig sist bjöd jag på dijonsenap. Det var tydligen väldigt uppskattat.

Igår hade jag ett möte angående mina utlandsidéer. Det blev uppskattat och på fredag har jag ett möte angående planering. Vi hoppas och ser, för bara om några så åker jag till Libyen, kanske.

Ibland kan iPhone ställa till sms problem för mig, speciellt när man varit ute och druckit några öl. Detta en är en konversation mellan mig och Karl.

Svinkallt

Läser Facebook uppdateringar från sängen och ser att det har snöat inatt?! Varför? Buhuhuhu….

Igår när jag promenerade hade jag glömt vantarna och när jag kom hem för att skriva brev(fakturor) för hand skakade jag så mycket. Men jag är också född asiat och tål helt enkelt inte kyla! Och jag bävar för att inte ta mig ut och posta breven.

Valborg, ja, den blev som den blev. Jag tog det lugnt, mina föräldrar kom över på ett besök, väldigt spontant. Vi var gemensamt på vernissaget på Galleri Kontrast och kollade in Årets Bild utställning. Utställningen håller på fram till 21 maj. Kolla in den!

I söndags, hade jag ett mentorsmöte med fotograf Sanna Sjöswärd. Väl behövligt, hon är så himla fantastisk som person och som fotograf. Hon håller på med ett bok projekt nu och för henne är det intensiva dagar. Trots detta satte hon sig ned och pratade vett och etikett med mig. Jag har hamnat i någon form av prestationsångest period. Sitter och inspireras av alla stora fotografer och deras bilder och beundrar allt de gör och har gjort. Problemet är att jag själv blir så nojig och avundsjuk på att jag själv inte är där. Därför var mötet med Sanna bra för mig, hon dämpar ångest och peppar mig till tusen! Får mig att inse att de hållit på i 5-10 år professionellt.

Jag mår egentligen som bäst när jag får jobba. Aldrig sitta still. Att hela tiden var på alerten eller ha något att göra. Och nu, befinner jag mig i planeringsperiod, som är otroligt frustrerande eftersom allt bara handlar om planering, som dessutom är otroligt byråkratiskt. Var jag ska åka?Avslöjar det imorgon. Har två möten idag om det och kanske ett imorgon! Håll bara tummarna för mig så ger jag mig snart iväg på ännu en resa.

Jag och min GPS har ingen relation!!!

Ja, det är fruktansvärt. Sitter här snuvig och måste pallra mig iväg och köpa medicin. Mor min skulle komma idag men det blev inte så, då skulle hon ta med sig tvätt och medicin. Usch. Bläe.

Idag är jag ledig, inga fotouppdrag som skall göras, bara ett möte. Ett viktigt möte. Måtte jag inte ta bilen, GPS:en som jag har är totalt värdelös. Jag blir så arg varje gång jag skall behöva använda den. Den är skit seg på att ladda upp vägarna. Och mitt i en körning till ett jobb kan den kasta om rutten. Gahhhhhh, jag blir så arg på den. Köp inte en Navigon. Man hamnar helt åt helvetet! Och just det, precis när man svär åt den hänger den sig!

Vet ni, jag hade tänkt att skriva om detta tidigare men nu är det väl läge att få fingret ur. Mitt första uppdrag som jag fick göra för en tidning var för Gefle Dagblad. Det var på Bollnäs festivalen 2007. Björn och jag hade åkt ned på vinst och förlust för att se om de i efterhand ville ha materialet. Och de ville de.

I fotodiket, dvs, där fotograferna hänger och trängs när band entrar scenen, där träffade jag Jens. Jag minns bara att han hette Jens, fram till förra året. Träffade på han igen och fick ett stiligt visitkort. Jag tyckte att jag var ung när jag skulle plåta, jag var 19 och Jens som fotograferat med vana var 16 år. Idag studerar han Bildjournalistik på Mitt Universitet i Sundsvall. Vi brukar äta varsin fisksmörgås i min sommarstuga. Kika in hans blogg och hans utvecklingsförmåga. Får man säga att jag är avundsjuk på han? Ja det är jag, haha…

Han heter Jens LÉstrade

http://jenslestrade.se/blogg.php