Jag sitter i en sal med massa andra barn och super nervös. Jag är sex år. Lärarna frågar oss vad vi vill göra och som ett av alternativen av aktiviteterna finns det kaplastavar. Jag får för mig att det är något med lera.Min besvikelse blir sedan stor, när jag väl sitter inne i en leksal med bara en till person som bygger på kaplastavar. Kaplastavar är hårda träbitar man kan bygga torn med osv. Jag går fram till den andra pojken och frågar?
- Ursäkta, men är du kokko?
Pojken tittar upp och ser rädd ut. Han har envisats om att sitta där med stavarna och bygga. Urtråkigt tänker jag.
- Öhhh, näe.. svarar han.
Så började min och Dans vänskap. Vi har känt varandra sedan lekis/förskolan och gick i samma klass upp till nian. I gymnasiet fick vi nöja oss med att gå i parallellklass. Vi tog studenten tillsammans. Vi har cyklat överallt tillsammans. Vi har gjort flera hundra tusen saker tillsammans.
I lördags fick jag gå på mitt första bröllop i livet. Dan hade bjudit mig på bröllop tillsammans med sin nyblivna fru Sandra, och ja. Jag grät när de båda sade ja. Jag är så stolt över dig Dan. Under festen höll jag även ett tal. Nu har de båda åkt till Grekland på semester. För mig kommer Dan alltid att vara min bästa kamrat.
Jag jobbade inte som bröllopsfotograf, utan försökte hålla mig ifrån kameror!
